advenire (Konjugation) (Latein)
- zurück zu advenire
| Infinitive |
|
Infinitiv Präsens |
Infinitiv Perfekt |
Infinitiv Futur |
| Aktiv |
advenīre |
advēnisse |
adventūrum, -am, -um esse |
| Passiv |
advenīrī |
adventum, -am, -um esse |
adventum īrī |
| Partizipien |
|
Präsens Aktiv |
Perfekt Passiv |
Futur Aktiv |
| adveniēns |
adventus, -a, -um |
adventūrus, -a, -um |
| Gerundium, Gerundivum, Supina |
| Gerundium |
Gerundivum |
Supinum I |
Supinum II |
| adveniendī |
adveniendus, -a, -um |
adventum |
adventū |
|
Imperativ
| Person |
Präsens |
Futur |
| Aktiv |
Passiv |
Aktiv |
Passiv |
| Sg. 2. Pers. |
advenī! |
— |
advenītō! |
— |
| Sg. 3. Pers. |
|
|
advenītō! |
— |
| Pl. 2. Pers. |
advenīte! |
— |
advenītōte! |
|
| Pl. 3. Pers. |
|
|
adveniuntō! |
— |
|
Indikativ und Konjunktiv
| Präsens |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
adveniō |
adveniam |
— |
— |
| Sg. 2. Pers. |
advenīs |
adveniās |
— |
— |
| Sg. 3. Pers. |
advenit |
adveniat |
advenītur |
adveniātur |
| Pl. 1. Pers. |
advenīmus |
adveniāmus |
— |
— |
| Pl. 2. Pers. |
advenītis |
adveniātis |
— |
— |
| Pl. 3. Pers. |
adveniunt |
adveniant |
— |
— |
| Text |
| Imperfekt |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
adveniēbam |
advenīrem |
— |
— |
| Sg. 2. Pers. |
adveniēbās |
advenīrēs |
— |
— |
| Sg. 3. Pers. |
adveniēbat |
advenīret |
adveniēbātur |
advenīrētur |
| Pl. 1. Pers. |
adveniēbāmus |
advenīrēmus |
— |
— |
| Pl. 2. Pers. |
adveniēbātis |
advenīrētis |
— |
— |
| Pl. 3. Pers. |
adveniēbant |
advenīrent |
— |
— |
| Text |
| Futur I |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
adveniam |
|
— |
|
| Sg. 2. Pers. |
adveniēs |
— |
| Sg. 3. Pers. |
adveniet |
adveniētur |
| Pl. 1. Pers. |
adveniēmus |
— |
| Pl. 2. Pers. |
adveniētis |
— |
| Pl. 3. Pers. |
advenient |
— |
| Text |
| Perfekt |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
advēnī |
advēnerim |
— |
— |
| Sg. 2. Pers. |
advēnistī |
advēneris |
— |
— |
| Sg. 3. Pers. |
advēnit |
advēnerit |
adventum est |
adventum sit |
| Pl. 1. Pers. |
advēnimus |
advēnerimus |
— |
— |
| Pl. 2. Pers. |
advēnistis |
advēneritis |
— |
— |
| Pl. 3. Pers. |
advēnērunt |
advēnerint |
— |
— |
| Text |
| Plusquamperfekt |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
advēneram |
advēnissem |
— |
— |
| Sg. 2. Pers. |
advēnerās |
advēnissēs |
— |
— |
| Sg. 3. Pers. |
advēnerat |
advēnisset |
adventum erat |
adventum esset |
| Pl. 1. Pers. |
advēnerāmus |
advēnissēmus |
— |
— |
| Pl. 2. Pers. |
advēnerātis |
advēnissētis |
— |
— |
| Pl. 3. Pers. |
advēnerant |
advēnissent |
— |
— |
| Text |
| Futur II |
|
Aktiv |
Passiv |
| Person |
Indikativ |
Konjunktiv |
Indikativ |
Konjunktiv |
| Sg. 1. Pers. |
advēnerō |
|
— |
|
| Sg. 2. Pers. |
advēneris |
— |
| Sg. 3. Pers. |
advēnerit |
adventum erit |
| Pl. 1. Pers. |
advēnerimus |
— |
| Pl. 2. Pers. |
advēneritis |
— |
| Pl. 3. Pers. |
advēnerint |
— |